Från 18 augusti: Utländsk polis kan begära dina meddelanden direkt utan svensk domstol

Den 18 augusti 2026 börjar EU:s så kallade e-Evidence-förordning tillämpas i praktiken. Den innebär att åklagare i ett EU-land direkt kan vända sig till Google, Meta, Apple eller andra plattformar som lagrar data i ett annat medlemsland, och kräva ut allt från abonnentuppgifter till innehållet i meddelanden, utan att först gå via en domstol i landet där tjänsteleverantören finns.

Regelverket antogs sommaren 2023 och har haft en treårig övergångsperiod. Nu är slutdatumet inne. Regeringen skriver i sin proposition att svenska åklagare och i vissa fall andra brottsbekämpande myndigheter ska kunna utfärda en europeisk utlämnande- eller bevarandeorder från den 18 augusti.

Så fungerar de nya orderna

Förordningen bygger på två nya verktyg: en europeisk utlämnandeorder och en europeisk bevarandeorder. Utlämnandeordern tvingar plattformen att lämna ut befintliga uppgifter. Bevarandeordern tvingar plattformen att frysa data så att den inte kan raderas medan utredningen pågår.

Post- och telestyrelsen, som föreslås bli central tillsynsmyndighet, beskriver att uppgifter ska lämnas ut inom 10 dagar, eller i nödsituationer inom åtta timmar. Det ersätter dagens system där en begäran mellan länder ofta tar månader att behandla via ömsesidig rättslig hjälp.

Data som omfattas delas i olika kategorier: abonnentuppgifter, alltså vem som använder en tjänst, trafikuppgifter om hur, när och var tjänsten används, samt innehållsdata, det vill säga vad som faktiskt har kommunicerats eller lagrats.

Olika trösklar för olika data

Alla uppgifter kan inte begäras för vilket brott som helst. Enligt EU-tidskriften Eucrim kan abonnentdata och uppgifter som enbart syftar till att identifiera en användare, i praktiken IP-adresser, begäras för samtliga brott. För trafik- och innehållsdata krävs att brottet kan ge minst tre års fängelse, eller att det handlar om specifika kategorier som cyberbrott, terrorism eller sexuella övergrepp mot barn.

Order som gäller de tyngre kategorierna måste också godkännas av en domare eller likvärdig rättslig myndighet i det utfärdande landet. För de lättare kategorierna räcker det med en åklagare.

Kritik: notifieringen har hål

Trots att förordningen förhandlades fram med en mekanism där landet där leverantören sitter ska underrättas, har människorättsorganisationer riktat skarp kritik mot skyddet. Digitalrättsorganisationen EDRi har varnat för att någon notifiering inte krävs när myndigheter begär abonnents- eller trafikuppgifter enbart för att identifiera en misstänkt.

EDRi menar också att den utfärdande staten själv kan avgöra om den misstänkte bor i det egna landet, och därmed slippa notifiering, utan att behöva motivera bedömningen. Organisationen pekar på riskerna för visselblåsare, demonstranter och undersökande journalister.

Grundlagsskydd, källskydd och yrkesprivilegier är däremot vägande grunder för det verkställande landet att invända mot en order, vilket ska ske inom tio dagar.

Sverige och de flesta andra hinner inte

Bakom kulisserna släpar implementeringen. Enligt branschmediet ComplexDiscovery hade endast Kroatien, Italien, Litauen och Slovakien formellt antagit sin nationella genomförandelagstiftning i februari 2026. EU-kommissionen skickade den 27 mars 2026 formella underrättelser till 22 medlemsstater om bristande genomförande.

Sveriges eget lagförslag lades fram i mars 2026 och pekar ut den 18 augusti som ikraftträdande för den kompletterande lagen till EU-förordningen. Justitieminister Gunnar Strömmer motiverade reformen i regeringens pressmeddelande med att polis och åklagare ska kunna få tag i bevismaterial snabbare, utan att som idag vänta i flera månader via utländska myndigheter.

För vanliga användare innebär den nya ordningen att gränsen mellan svensk och utländsk rättskipning i digitala frågor delvis suddas ut. En order från ett annat EU-land landar direkt hos den plattform du använder, och prövas i första hand av utfärdande land, inte av en svensk domstol.