Sebastian Juul
Alla USB-C-kablar ser likadana ut, men laddhastigheten kan skilja mer än tjugofaldigt.
Du satte i snabbladdaren, men procenten rör sig trögt. I nio fall av tio är det inte laddaren eller telefonen det är fel på, utan den tunna USB-C-sladden du grep från byrålådan. Två kablar som ser identiska ut kan skilja mellan ungefär 7,5 watt och över 100 watt, och skillnaden gömmer sig i en liten logotyp på kontakten eller förpackningen.
Det officiella regelverket från USB Implementers Forum (USB-IF), branschorganisationen bakom USB-standarden, slår fast att en kabel utan särskild certifiering som default är låst till 3 ampere. På USB Power Delivery-standardens 20 volt ger det ett tak på runt 60 watt, och många billigare kablar håller sig på än lägre nivåer.
Kabelns tak sätter laddhastigheten
Själva Power Delivery-protokollet sträcker sig numera upp till 240 watt via nya spänningsnivåer på 28, 36 och 48 volt enligt USB-IF, som också har uppdaterat USB Type-C-specifikationen till version 2.1 för att definiera kraven på 240 watts-kablar. Men hela den effekten syns bara om kabeln är byggd för den. En vanlig billig reservkabel eller en sladd som följde med ett par hörlurar klarar enligt BGR bara runt 7,5 till 15 watt, medan en modern telefon kan ta emot flera gånger mer.
Skillnaden ligger i ett litet styr-chip inuti kontakten, kallat e-marker. Utan ett sådant chip tvingar USB-specifikationen kabeln att stanna kvar på 3 ampere, vilket motsvarar ett tak på 60 watt. Alla kablar som på pappret ska klara 100 watt eller mer måste innehålla e-markern, som berättar för telefonen och laddaren vad kabeln faktiskt tål. Vanliga USB-A-kablar är ännu mer begränsade, eftersom de helt saknar den stiftuppsättning Power Delivery behöver.
Så ser du vilken klass kabeln har
USB-IF kräver att alla USB-C till USB-C-kablar som ska certifieras märks med antingen 60W eller 240W som effektklass, med en officiell ikon eller logotyp. På en certifierad kabel syns den vanligtvis tryckt eller präglad direkt på kontakten, eller på förpackningen i butiken. Står det ingenting alls är det en stark signal om att kabeln är ocertifierad, och ska behandlas som en lågeffektsvariant tills motsatsen är bevisad.
Också den fysiska tjockleken ger en ledtråd. BGR konstaterar att en tjockare kabel ofta klarar högre effekt, eftersom ledarna i snittytan måste vara tillräckligt grova för att inte överhettas. Papperstunna och extremt lätta sladdar är nästan alltid budget-kablar för 15-watts-klassen, oavsett vilket märke som står på emballaget.
Så mycket vill din telefon ha
För att veta om din kabel är flaskhalsen behöver du också veta vad telefonen faktiskt kan ta emot. En vanlig iPhone snabbladdar på vilken USB Power Delivery-laddare som helst från cirka 18 watt och uppåt. Google Pixel 10 klarar runt 29 watt via kabel, medan Samsungs Galaxy S25 Ultra skalar hela vägen upp till 45 watt över Power Delivery med PPS-stöd. Alla de effekterna ryms gott och väl inom en 60 watts-märkt kabel, så för de flesta mobilägare räcker den klassen om kabeln är certifierad.
Det är först när laptopen ska laddas i samma uttag som 100 watts- eller 240 watts-klassen blir intressant. En billig 60W-kabel i en 100W-laddare begränsar hela paketet till kabelns tak, oavsett vad laddaren klarar.
Vårt tidigare test visade att vissa billiga USB-C-kablar kan sakta ned eller till och med skada laddning av batterier och datorer, eftersom de dels saknar fullgod skärmning, dels inte alltid klarar den ström deras förpackning utlovar. Kontrollen tar tio sekunder i butik eller i soffan: leta efter USB-IF-logotypen och effektsiffran. Finns ingen, är kabeln troligen inte certifierad för snabbladdning.
