Sebastian Juul
Att spela in med dashcam för eget bruk är tillåtet i Sverige, men ett klipp på Facebook kan tippa dig över i GDPR-territorium.
Så fort du laddar upp en film med identifierbara ansikten eller registreringsskyltar faller du ur privatundantaget och räknas själv som personuppgiftsansvarig, enligt Integritetsskyddsmyndigheten. Och då är det inte längre en lustighet. Då är det en behandling av personuppgifter som en annan trafikant kan anmäla.
Hela principen bygger på en gräns som få bilägare känner till: vad kameran spelar in och vad du gör med materialet behandlas olika i lagen.
Så ser gränsen ut: eget bruk är fritt
En kamera monterad i privatbilen räknas inte som kamerabevakning som kräver tillstånd. Den som filmar genom vindrutan för sitt eget bruk omfattas av det så kallade privatundantaget, som gör att dataskyddsförordningen inte träder in. Tillståndsplikten för kamerabevakning i Sverige togs dessutom bort generellt den 1 april 2025, vilket flyttat ansvaret över på den enskilde: du måste själv kunna visa att din användning följer reglerna om IMY kommer och frågar.
Att dokumentera en resa, en incident eller en kollision är i den meningen oproblematiskt. Materialet får ligga på minneskortet, visas för familjen och lämnas till polisen eller försäkringsbolaget om det blir en skadeanmälan.
Det är nästa steg som ändrar förutsättningarna.
När du delar filmen slår reglerna om
Så snart syftet med inspelningen blir att sprida materialet till en större krets upphör privatundantaget. IMY är ovanligt tydlig på just den punkten och skriver att om ”syftet med bevakningen till exempel är att sprida materialet till en större krets personer, exempelvis genom att lägga upp det i sociala medier, gäller inte privatundantaget”. Myndigheten har samma linje för filmklipp som läggs upp på sociala medier oavsett vilken kamera klippet kommer från.
I samma stund blir du personuppgiftsansvarig för filmen. Du måste ha en rättslig grund att luta dig mot, kunna informera dem som syns i materialet och hantera eventuella begäranden om radering. Intresseavvägning, som är den vanligaste grunden, går sällan att få att hålla för en privatperson som delar en video med andra identifierbara människor i.
Att publicera klippet för att själv peka ut en förare som kört vårdslöst är inte heller en genväg: att försöka identifiera en potentiell gärningsman via sociala medier faller enligt IMY utanför det en privatperson får göra. Brottsmisstankar hör hemma hos polisen.
Anmälan till IMY och vad som kan följa
Vem som helst kan göra en anmälan till Integritetsskyddsmyndigheten om personen på klippet upptäcker att hen filmats och lagts ut på nätet. Myndigheten tar inte varje enskilt klipp vidare, men när den gör det kan påföljderna variera från ett föreläggande om att ta ned materialet till en sanktionsavgift. Taket i artikel 83 i dataskyddsförordningen ligger på tio eller tjugo miljoner euro för de allvarligaste överträdelserna, men för en privatperson som delat ett klipp handlar det i praktiken om betydligt mindre belopp eller enbart ett föreläggande.
Risken ligger alltså inte främst i en jätteavgift. Den ligger i att ett klipp du laddat upp som en lustighet eller för att ”varna andra bilister” kan sluta hos en myndighetsutredning med dig som motpart.
Så håller du dig på rätt sida
Grundregeln är enkel men ofta förbisedd: det du behåller för dig själv faller inom privatundantaget. Det du publicerar gör det inte.
Vill du dela ett klipp där andra trafikanter syns, så anonymisera innan uppladdning. Ansikten och registreringsskyltar behöver bli oidentifierbara, antingen genom suddning eller genom att klippa om materialet. Många redigeringsappar har funktionen inbyggd. Att dela ett klipp i en liten, sluten chat med familjen räknas i regel inte som ”en större krets”, medan ett öppet Facebook-inlägg eller en TikTok-video gör det.
Och behöver materialet användas till ett försäkringsärende eller en polisanmälan är det den vägen det ska gå, inte via sociala medier.
