Emil Martesen
Innan Super Mario fanns det en taxiflotta, en snabbrismaskin och en fjärrstyrd dammsugare med Nintendos logga på.
Företaget som idag säljer Switch 2 i miljontals exemplar var på 1960-talet en av Japans mest planlösa uppfinnare av misslyckade sidoverksamheter. Under en dryg tioårsperiod försökte Nintendo tjäna pengar på i stort sett allt utom det som senare skulle bli deras livsverk.
Grunden lades långt tidigare. Fusajiro Yamauchi startade verksamheten i september 1889 i Kyoto och började tillverka hanafuda, japanska blomsterkort som spelades i 12 färger, en för varje månad. Företaget mekaniserade tillverkningen 1953, lanserade Japans första plastspelkort, och byggde upp en dominans som mot slutet av samma decennium täckte omkring 80 procent av den japanska marknaden. I november 1959 fick Nintendo dessutom ensamrätten på Disneymotiv på spelkort i Japan.
Från spelkort till taxi och ris
Det var här arvtagaren Hiroshi Yamauchi bestämde sig för att bredda företaget. Han hade sett hur den amerikanska spelkortsbranschen levde på små marginaler och drog slutsatsen att kortverksamheten inte skulle bära Nintendo mycket längre.
År 1960 grundade Nintendo Daiya Kotsu, ett eget taxibolag i Kyoto. Verksamheten omfattade en flotta på omkring 40 bilar, med förare och verkstadsdrift. Enligt CBR gick affären inledningsvis bra, men löneförhandlingar med fackföreningarna åt upp marginalerna och Nintendo sålde bolaget vidare mot slutet av årtiondet.
Året därpå startade Nintendo tillsammans med textilbolaget Omi Kenshi ett livsmedelsbolag som skulle sälja snabbris – riskorn tänkta som en risvariant av snabbnudlar: häll på hett vatten, vänta några minuter och ät. Andra produkter i sortimentet blev fugu chazuke, en furikake-krydda med Disneymotiv och Popeye Ramen. Snabbrisen fick problem med smakförlust och ingen av produkterna slog igenom.
Barnvagnar, kopiatorer och en fjärrstyrd dammsugare
Snabbrisen och taxibolaget var långt ifrån ensamma. Under samma period försökte sig Nintendo också på barnvagnar och kopieringsmaskiner, båda utan större framgång. Vid decennieskiftet var det så illa att företaget balanserade på gränsen till konkurs.
Räddningen kom från en anställd som ursprungligen hade rekryterats för att underhålla den elektriska utrustningen på spelkortsfabriken. Gunpei Yokoi ritade 1966 en förlängningsbar plastarm som fick namnet Ultra Hand – en enkel leksak byggd på en saxprincip som klämde ihop och sträckte ut sig. Enligt CBR blev det startskottet för Nintendo som leksakstillverkare, och företaget växte snabbt till ett av Japans största namn i branschen.
Yokoi fortsatte experimentera. En av hans märkligaste produkter kom 1978, då Nintendo lanserade Chiritori: en fjärrstyrd, batteridriven minidammsugare som kunde snurra runt sin egen axel eller köra i räta linjer med hjälp av en trådlös kontroll. Produkten sålde inte i några imponerande volymer, men den blev en av de idéer som pekade fram mot elektroniska leksaker och arkadmaskiner.
En krokig väg till konsolvärlden
Först efter det här kaoset av taxibilar, risförpackningar, barnvagnar och kopiatorer började Nintendo hitta sin nisch. Arkadmaskiner kom 1978, Game & Watch 1980 och Famicom, känd i väst som NES, 1983. Resten är den historia som slutade med Mario, Zelda och en Switch 2 som sålts i över 23 miljoner exemplar på drygt ett år.
Taxibolaget Daiya Kotsu drevs vidare av andra ägare efter att Nintendo klev av mot slutet av 1960-talet, och snabbrissatsningen skrotades utan spår i produktkatalogerna.
