10 gånger du kände dig som en bakgrundsfigur i ditt eget liv

Du rör dig i samma mönster. Säger samma saker. Gör samma saker om och om igen. Ibland känns det inte som att du lever livet – utan att du bara spelar en biroll i det.

Här är de stunder då verkligheten kändes lite för förutbestämd.

1. När du säger ”det är bra” – utan att mena det

Någon frågar hur du mår. Du svarar direkt. Orden kommer av sig själva. Du har sagt det så många gånger att det inte längre betyder något. Det är en replik i ett manus.

2. När du öppnar samma app för femte gången – utan att veta varför

Din finger rör sig av vana. Skärmen blinkar till. Du scrollar. Inget nytt. Men du stannar kvar, som om du måste slutföra ett uppdrag du redan gjort hundra gånger.

3. När du går en vanlig väg – och inte minns hur du kom fram

Du vet att du gick. Men du minns inte vad du såg, hörde eller tänkte. Du var där fysiskt, men mentalt frånvarande. Som en NPC som rör sig från punkt A till B.

4. När du smalltalkar och hör dig själv säga samma saker som alltid

Samma meningar i köket, i hissen, i hallen. Du har dina fraser. De är automatiska. Det är inte riktigt du som pratar – det är din roll i ett manus.

5. När dagen bara händer – utan att du tog några beslut

Du våknar. Du gör det vanliga. Du arbetar. Du går hem. Du somnar. Och du undrar: Vem bestämde det här? Det känns mer som ett program än ett liv.

6. När du klickar ”godkänn” på villkor du aldrig läst

Du vet att du borde kolla. Men du klickar vidare. Precis som en spelkaraktär som trycker ”ja” för att komma vidare. Du vet inte vad du gick med på – men du fortsätter.

7. När du står i kö och stirrar rakt fram

Alla står stilla. Ingen pratar. Telefoner blinkar. Det kunde varit vem som helst i din plats. Alla är fast i samma loop.

8. När du skriver ”haha” i ett meddelande – men inte log

Du reagerade inte. Men du skrev det ändå. Som en del av dialogen. Du spelar din roll, men känslan är inte med.

9. När du håller med om något du inte tycker – för att slippa tjafs

Du nickar. Ler. Säger ”jag förstår”. Fast du inte gör det. Inte för att du vill – men för att det är enklast. Som en karaktär skriven för att dämpa stämningen.

10. När du plötsligt tänker: ”Var det här allt?”

Mitt i vardagen stannar du upp. Det känns som om du spelar med i något du inte bestämde. Du följer ett manus – men vet inte när du sluttade skriva det själv.